Min förlossningsberättelse!
Idag firar vi att vår lilla flicka blir 1 vecka!
Min förlossningsberättelse!
Jag vaknar klockan 23:55, 16 juni, av att vattnet går (i sängen), jag försöker resa mig upp så snabbt och smidigt som jag bara kan. Självklart får jag kramp i vaden och jag kommer inte upp ur sängen och vattnet bara rinner.
Jag väcker Matte, som inte kan tro det är sant när jag väcker honom.
Han hämtar handdukar för att torka upp i sängen och på golvet. Jag tar mig till badrummet, sköljer av kroppen. Sätter mig på toaletten. Jag ber Matte att hämta nya trosor och morgonrock till mig.
Jag ringer till förlossningen för att få råd hur jag ska göra. Värkarna har inte startat än, utan det är bara vattnet som gått. Hon jag pratar med råder mig att försöka sova lite och ringa tillbaka vid ca kl.7:30-8 :00 för att få en tid för en kontroll. Om inte värkarna startar innan vill säga. Jag tar på mig kläderna och går och lägger mig igen, men jag är så upp i varv att jag bara fryser, skakar och mår illa. Jag försöker slappna av, vilket är helt omöjligt. För jag skakar så att jag nästan ramlar ned från sängen.
Jag sätter igång en film på Ipaden, men kan verkligen inte koncentrera mig.
Får sedan en svag värk. Jag och Matte diskuterar hur vi ska göra med Anton. Vi kommer fram till att han ska få gå till förskolan på morgonen, så kan farmor hämta honom där sedan om det skulle behövas.
Vilar vidare.
Jag får mer och mer värkar, fortfarande svaga.
Vi bestämmer då att vi packar ihop allt och kör över Anton till farmor, utifall.
Värkarna blir starkare och starkare, fortfarande ca 10min mellan varje värk och ca 30sek max. Lugnt!
Vi lämnar av honom hos farmor och åker hem. Matte behöver lite mat i sig utifall vi ska in på förlossningen nu och det kan dra ut på tiden och så vidare. Jag känner mig inte särskilt hungrig.
På vägen hem blir värkarna bara tätare och starkare, det känns tryggt att vi lämnat Anton hos farmor. Det är mitt i natten så vi parkerar bilen på gångvägen utanför vårt hus.
Jag reser mig ur bilen och vattnet bara forsar ned längs benen. Bara att byta om. Igen.
Matte äter och jag ringer förlossningen och berättar att nu blir det bara tätare och tätare och att jag vill komma in.
Jag får till svar att dem inte har någon plats och att hon ska ringa runt för att se vart jag kan få komma istället.
Aja tänker jag. Jag får väl komma till Danderyd istället för BB Stockholm. Kanske KS.
MEN ICKE!! Hon ringer upp och säger hon att det finns plats för mig i Huddinge. Jag har inte en blekaste aning om vart Huddinge ligger. Men förstår att det inte är nära.
Jag berättar för Matte att vi måste åka ända till Huddinge. Vart ligger det?
Det ligger långt åt fanders!
Klockan 02:43 – Kör hemifrån mot Huddinge!
Enligt gps/kartfunktionen på mobilen så skulle det ta 50min att åka. Jag känner att det klarar jag ALDRIG! Jag blir rädd, men är fortfarande väldigt fokuserad.
Tack och lov var det mitt i natten, ingen trafik!
På vägen dit blir värkarna tätare och starkare. Värkarna är 1-2min långa med 3min paus i stort sett hela vägen dit. Varje gupp, varje sväng, varje bromsning är hemsk. Hela resan är hemsk.
Klockan 03:20 – FRAMME!
Jag klagar lite till Matte över att jag inte får en rullstol, för jag har så täta värkar och får en värk så fort jag rör mig.
Vi får komma in i något litet rum. Får sitta där inne i kanske 30min. Mäter värkarna, lyssnar på bebisen hjärta. Kollar hur öppen jag är.
6cm öppen är jag. Värkarna blir värre och värre, jag ber om att i alla fall få lustgas. Men med tanke på att vi sitter i det där för rummet så kunde jag inte få något riktigt än.
Tillslut får jag komma in i förlossningsrummet och hallelulja LUSTGAS! :)
Blir helt groggy på en gång, dem får dra ned den lite så att jag inte kräks.
Jag ber omedelbart om epidural, för att jag har så ont.
Men först ska dem sätta dropp och så vidare, och så vidare...
Jag är som fastklistrad vid lustgasen. Jag tycker att jag och lustgasen var bästa vänner den här gången, förra gången minns jag inte att den ”tog” så bra. Värkarna blir värre och värre. Blir undersökt igen, är nästan helt öppen.
”GE MIG EPIDURAL....NUUUUU!!!”
Narkosläkaren kommer in. Jag typ ”JAAAAAA, äntligen”
Hon säger att hon inte tror att det är lönt att ge mig, för att jag kommer att ha fått bebisen innan epiduralen börjat värka. Jag tänker ”Va fan kärring, ge mig lustgasen. Helvete” och säger ”jag måste ha den, jag klarar det inte utan”. (Jag förstod redan innan att jag inte skulle hinna få epiduralen, men jag lever på hoppet!).
Inte långt efter det känner jag ett enormt tryck nedåt och jag vet vad det betyder. ”Jag måste krysta” säger jag till alla och ingen. Undersköterskan säger något jag inte hör och den andra barnmorskan säger ”hon vet vad hon känner”. Menar på att jag har koll själv på vad som händer ;)
Barnmorskan vill att jag ställer mig på knä, för hon tror att det kommer hjälpa till och göra det lättare för barnet att komma ut.
När krystvärkarna kommer dras hela kroppen ihop och arbetar i stort sett helt själv. Det går inte att göra annat än att trycka på. Det är långt ifrån skönt och jag tror inte att jag klara det. Jag kan inte släppa lustgasen, min bästa vän. Barnmorskan säger åt mig att jag måste släppa den när jag inte har värkar. Jag vill verkligen inte släppa lustgasen, men gör det och blir genast lite klarare i skallen.
10min krystvärkar och sen var hon ute.
Vår lilla flicka.
17 Juni, klockan 05:11, 3630g, 53cm, vår prinsessa!
Vi är nu fyra i familjen.
Förlossningsställning - På knä:
Att stå på knä i sängen med huvudändan uppfälld är en förlossningsställning som många kvinnor väljer. Här kan det vara skönt att ha en saccosäck mellan magen och sängen som extra stöd. Under värkpauserna kan du luta dig framåt och under krystvärkarna kan du halvsitta. En framåtlutad ställning kan avlasta ryggen under utdrivningsskedet. Om du blir trött i knäna och benen byter du ställning.
Barnmorskan kommentar: En bra ställning, men jobbig för knäna. Efter mer än 30–45 minuter kan man börja spänna sig. Spara gärna denna ställning till utdrivningsskedet, och tänk på att inte spänna lår och knän.
Min kommentar: Bra ställning, men jag tyckte ryggstödet var för högt och benen gled bara isär. Kändes som att jag skulle halka ur sängen. Matte fick hålla i det knät som gled ut hela tiden.
Flera dagar efter hade jag jätte onda och trötta armar.
